Ångest
Varför är det så svårt att prata om ångest och psykisk ohälsa utan att känna sig dum och svag? Varför känns det som att man kommer bli misstrodd och dömd? Precis som om man hittat på att man är psykiskt sjuk för att ingen kan säga emot det eftersom det inte syns.
Jag skäms något otroligt över min ångest, min depression och allt som hör till. Jag har alltid varit den som alltid haft ett jobb, ibland till och med jobb som andra tjejer i min ålder varit avundsjuka på. Jag har alltid framstått som stark och självständig, alltid glad och överallt samtidigt.
Det är jobbigt. Det är jobbigt att alltid vara den personen. Att känna att jag måste hålla upp en fasad när jag egentligen bara vill falla ihop på marken för att skrika och gråta.
Att acceptera det faktum att jag är psykiskt sjuk är ännu svårare än att berätta det. Vem är jag att må dåligt? Det finns andra som varit med om så fruktansvärda saker som har rätt att må dåligt. Generell ångestsyndrom? Vad har jag att klaga på? Det är så svårt att förstå hur jag kan drabbats av detta, jag har det ju bra?
Jag vill inte.
Jag vill inte.
Att inse för mig själv att jag inte alltid kan vara den personen som jag är och brukar vara. Utan ibland behöva avstå saker, ligga hemma och gråta, gå till mina möten och besök på sjukhuset och mottagningar.
Jag lever i tanken av att detta är en fas som snart tar slut, en fas som alla går igenom.
Men jag hoppas verkligen inte att alla går igenom detta som min hjärna vill tro är en fas.
För den suger.
Den suger ut hela mig och lämnar mig helt hjälplös.
Jag hatar min depression.